Visar inlägg med etikett Förskoleklass. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förskoleklass. Visa alla inlägg

fredag 16 januari 2015

Lyckostjärnan i åk 1

Fick en trevlig inbjudan till klass 1 idag och önskemålet var att jag skulle arbeta med läsfixarna. Jag plockade med boken Lyckostjärnan och korgen fylld med alla läsfixardockor.

http://www.nok.se/lasfixarna

Eftersom den här ettan inte har arbetat så mycket med förskoleklassboken Lyckostjärnan tidigare tyckte jag det passade väldigt bra att välja den. Boken väcker stort intresse och har 12 stycken fristående kapitel, som Mats Wänblad skrivit på sitt fantastiskt beskrivande sätt. I boken figurerar huvudpersonerna Asta, Bea och Cesar från ettans läsebok Den magiska kulan och det är roligt att få reda på allt som hänt huvudpersonerna innan.

http://www.nok.se/abc-klubben

Jag valde att följa mitt boksamtalsupplägg med mina läsfixarfilmer som jag lagt in i programmet Thinglink. 



Vi inledde med spågumman (klicka på bilden så kan du se den film du vill) och förutspådde utifrån samtalsbilden som hör till kapitel 3, Polly vill ha kex.

http://www.nok.se/abc-klubben

Vill du läsa mer ingående om hur jag lägger upp ett boksamtal har jag ett exempel från förra året när jag läste första kapitlet ur Lyckostjärnan i förskoleklass.

Vår enkla sammanfattning är hämtad från Lucy Calkins boksamtalsmodell och det är även förklaringen till att det finns en pusselbit, en glad och en ledsen smiley i ovannämnda filmer. 


Tack snälla etta för att jag fick komma på besök och tack även till fröken Camilla! Tyckte vi vuxna fick till ett bra samarbete där den ena läste med inlevelse och den andra släppte loss med dockorna, pratade med olika läsfixarröster och antecknade ord på tavlan som eleverna sa. Eleverna var så glada och de 45 minuterna var precis lagom lång tid för boksamtalet.

Nu får läsfixardockorna bo hos ettorna ett tag. De välkomnades med öppna famnar. <3

söndag 2 februari 2014

Förutspå och skriva på dator i F-klass


Under några fredagar har jag fått låna en grupp med 14 förskoleklassbarn i taget. Tidigare har jag berättat om hur vi läste ur Lyckostjärnans inledande kapitel, som vi gemensamt samtalade om och använde oss av olika lässtrategier.

http://www.nok.se/Laromedel/F-9/Forskoleklass/Svenska/ABC-klubben/?c=7
Till varje kapitel i Lyckostjärnan finns det en samtalsbild i A3-format, som man kan arbeta med på ett språkutvecklande sätt. Bilderna kan man även kan få tillgång till digitalt och visa på smartboard. 

Denna gång ville jag även introducera ASL, att skriva sig till läsning via datorn. Vi inledde tillsammans med läsfixaren cowboyen att sammanfatta vad vi läst och samtalat om förra gången utifrån det första kapitlet. 

Under de senaste veckorna har förskoleklassen arbetat en del med att förutspå vad böcker kommer att handla om. Jag berättade att de skulle få förutspå med hjälp av spågumman även idag.

Jag visade min film om spågumman. 


Sedan lade jag ut alla samtalsbilder på golvet och berättade att de skulle få hitta på vad de andra kapitlen i Lyckostjärnan kommer att handla om. De skulle få både rita bild och skriva på dator. Jag berättade att man kan spökskriva (låtsasskriva) om man inte vet hur ord stavas eller hur alla bokstäver låter. Många tyckte det lät spännande att få testa att spökskriva.

Efter indelning i par fick barnen välja ut en samtalsbild och sätta sig vid ett bord där det fanns en dator, två ritpapper och färgpennor.

Arbetsordning:
1. Samtala om bilden. Vad kommer att hända först, mitten och sist i berättelsen?
2. Börja att rita på en egen bild (ett tecken till mig att de samtalat färdigt).
3. Skriva en text på dator.
4. Fortsätta rita på sin bild (ett tecken till mig att de skrivit klart).
5. Berätta för mig vad de skrivit och jag "översätter" eller renskriver texten under deras egen text.


När alla hade ritat och skrivit klart och jag hade skrivit ut deras texter samlades vi på mattan igen. 
Alla förskoleklassbarn fick berätta om sina bilder. Sedan läste jag upp deras texter. De tyckte det var väldigt roligt att höra hur spökskriften lät, men de var också stolta över att höra att deras egen påhittade berättelse kunde återförmedlas via "översättningen", bokstäverna på papperet.

Tanken är nu att deras texter kommer att läsas upp i samband med att "deras" kapitel inleds i Lyckostjärnan så att de sedan kan jämföra om någon av förutsägelserna slagit in. Jag tror att det kan vara ett sätt att väcka nyfikenhet inför varje kapitel.

Några egna reflektioner efter att ha varit i förskoleklass är att de är väldigt sugna på att prata och samtala. Det är verkligen underbart! När jag kommer som ny pedagog i gruppen får jag tänka på att vara väldigt tydlig med vad vi ska göra för att strukturen i arbetet ska hållas. Det är spännande att prova att arbeta med olika åldrar! Läsfixardockorna blev väldigt uppskattade som ni säkert förstår. 

www.nok.se/lasfixarna
Avslutar med en härlig film som Marie Trapp på Råby skola har gjort: Läsfixarna i förskoleklassen

fredag 17 januari 2014

Spökägget

Buuu... ibland är det skönt att bli lite skrämd. Speciellt om man fått hicka.

Idag var jag på besök inne hos ettorna som arbetat utifrån boken Spökägget av Peggy Andersson under höstterminen. Temat går ut på att det plötsligt dyker upp ett ägg i klassrummet. Ägget ska tas väl om hand och så småningom kläcks det. I ägget kan det vara ett spöke eller någon annan liten figur.

http://www.nok.se/Laromedel/F-9/Grundskola-1-3/Lararlitteratur-Gr-Lm/Spokagget/
När jag hade ettor under förra året var det en vätte som kläcktes ur ägget. Under rubrikerna nedan, länkas det vidare till vår klassblogg där ni kan läsa mer om vad jag gjorde då.

I förra året var samtalet en stor del av min undervisning, men jag arbetade inte aktivt med att få in läsfixarna i arbetet. Nu idag skulle jag säkert arbeta lite annorlunda och försöka medvetandegöra vilka strategier vi använder oss av. Spökägget är hur som helst ett tacksamt tema som verkligen fångar barnen (för att inte tala om oss vuxna).

Eftersom ettorna jag hälsade på idag har haft ett spökägg som kläckts, och det har fötts just ett spöke, så passade jag på att läsa boken om Lilla spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg. 

http://www.bokus.com/bok/9789129673975/lilla-spoket-laban/

Vi utgick ifrån spågummans lässtrategi och tittade på framsidan och baksidan av boken och försökte förutspå, tänka ut vad boken skulle handla om. Om någon av våra förutsägelser slog in skulle vi räcka upp handen och tala om det. Vi lärde oss vad ordet titel betyder. Vi läste titeln tillsammans. Vi läste också författarnas namn och vi antog att Inger och Lasse Sandberg var gifta.

Baksidestexten var spännande, speciellt den lilla texten, som vi absolut inte kunde låta bli att läsa. Här fick vi reda på att boken gavs ut första gången 1965 och att författarna har fått en Elsa Beskow-plakett för sitt fina arbete med berättelsen. 

Källkritik, att våga ifrågasätta, är något eleverna får bekanta sig med genom att jag tar tillvara deras nyfikenhet kring små texter som står i början och på baksidan av boken.

Detektiver skulle vi vara under tiden jag högläste boken. Om något nytt ord dök upp i texten skulle vi samtala om det, prova att läsa om ordet, läsa vidare i texten eller fråga en kompis/vuxen. Ord vi samtalade om var vidskeplig, tjöt, lakanet och kammarjungfrun.

Bokens bilder hade jag scannat av och visade på smartboarden. När vi var klara tog vi hjälp av cowboyen och sammanfattade texten. Vad hände först? Vad hände i mitten? Vad hände sist? Vi tittade på bilderna igen för att påminnas.

Lilla spöket Laban växte upp med sin mamma och pappa på slottet Gomorronsol. Hans pappa ville att han skulle lära sig att spöka. Laban kunde inte skrämmas så mycket, kanske kunde han skrämma en råtta med sitt lilla pip. Han fick hicka då han stod bakom en dörr tillsammans med sin pappa för att skrämma kammarjungfrun. Laban tappade ut alla småsaker ur sina fickor och blev avslöjad. Kammarjungfrun tog med lille spöket och visade upp för kungafamiljen som bodde på slottet. I slutet av boken hade spöket Laban blivit kompis med lille prins Bus och ville mest leka med honom om dagarna. Han ville inte vara ett spöke.

Frågeapan dök upp och ställde frågor om texten. De frågorna ställdes så att svaren kunde hittas direkt i texten, på ytan, och var ganska enkla.

Ettorna var själva duktiga på att formulera under ytan-frågor, alltså något som de uppfattade var konstigt med texten:

- Varför har man lakan på spöken?

- Är alla spöken? De är ju så vita.

- Varför behövde Laban en ficklampa?

- Varför hjälpte han mamma och inte pappa?


Jag ställde på djupet frågor om texten:

- Har ni också många småsaker i era fickor som spöket hade?

- Har du tappat någon tand?

Fler ämnen man kan ta upp och diskutera är om man själv känt sig misslyckad någon gång eller om man har önskat att man var någon annan. Livskunskapsämnen plockas lätt in och man kan identifiera sig med lilla spöket Laban.

Vi samtalade också om vad som var bra och dåligt med texten och pratade om mönster (sådant som återkommer i texten).

Tacksam över att få möta så pigga och levnadsglada barn. De skrattar, är allvarliga, lyssnar noga och lever sig in i texten. De ställer frågor som man själv inte skulle ha tänkt på.

Man kan göra ett efterarbete i form av att alla barn är konstnärer och väljer någon bild som de kommer att tänka på utifrån berättelsen. De kan få hjälp med att skriva en mening på en pappersremsa som de limmar fast under bilden. 

Tillsammans kan gruppen sedan enas om i vilken ordning bilderna ska komma. Bilderna kan sättas upp, man kan påminnas om berättelsen och läsa den så många gånger man vill. 

En klassiker man aldrig kan få nog av!

Boken skrevs för att makarna Sandbergs son inte skulle vara rädd för spöken.
Foto: Lasse Sandberg, Källa: Dagens Nyheter

fredag 10 januari 2014

Lyckostjärnan

Känner mig så lyckligt lottad! Fick äran att tillbringa en förmiddag hos förskoleklassen. Eftersom det är ganska många 6-åringar, ca 42 stycken, beslöt jag tillsammans med de tre förskolepedagogerna att vi skulle dela klassen i tre grupper. Vi beräknade att ungefär 40 minuter per grupp skulle bli lagom.

En speciell dag var det i fredags då vi skulle starta upp arbetet kring den nya högläsningsboken Lyckostjärnan. Ca 14 barn och en pedagog åt gången samlades i en halvcirkel på små stolar runt smartboarden. Där hade jag tagit fram en boksamtalsbild av läsfixarna och några fler figurer i ett program som heter Thinglink. När man klickar på bilden så blir den större och det går att läsa mer fakta om läsfixaren och hur man använder den då man arbetar med texten.




Barnen var redan bekanta med Spågumman efter att jag varit inne och berättat om henne en gång förut då vi tog oss an en faktatext om igelkotten. Nu skulle vi agera spågummor igen och förutspå en saga. Vi läste titeln och tittade noggrant på framsidan av boken. Några kände igen barnen Asta, Bea och Cesar på framsidan ifrån deras storasyskons läxböcker. Ett av barnen trodde att det skulle handla om rymden, en annan om lycka. Det kom redan här många fina förslag.

Jag berättade att Lyckostjärnan-boken är indelad i tolv sagor och att jag skulle läsa den första som heter Grannarna. Jag tog upp bilden som hör till den första sagan på storbildsskärm och barnen tittade storögt på alla detaljer som dök upp. Var och en av barnen fick i tur och ordning säga något som de upptäckte i bilden. De såg en gubbe, barn som spelar fotboll, staket, hus, träd med mera. Jag upprepade vad alla barnen sa och berättade sedan att nu har de alla varit med och varit spågummor och förutspått vad sagan kommer att handla om. Jag berättade också att då jag börjat läsa sagan får de gärna räcka upp handen och säga till om de vill förutspå igen om vad som kommer att hända senare.


Vi tog åter en titt på boksamtalsbilden och jag klickade fram Detektiven. Jag berättade att jag snart skulle börja läsa, men om vi stöter på något ord som är nytt för oss får vi räcka upp handen direkt. Då får vi prova att läsa om ordet eller meningen, läsa lite framåt i texten eller ta hjälp av någon kompis eller vuxen som kanske vet vad ordet betyder. Vi kan också slå upp i ordlista eller googla på datorn för att få veta ordets betydelse.

Sagan Grannarna handlade om Cesars morfar. Han älskade att läsa sjörövarhistorier med inlevelse för Cesar och han älskade också sina rosor. Han tog mycket väl hand om blommorna i sin trädgård. Några nya grannar hade flyttat in och de hade barn som ofta sparkade fotboll. Ibland hamnade fotbollen på fel sida om staketet. Morfar gillade inte att det var så mycket liv på andra sidan och speciellt inte då fotbollen åkte in på hans tomt. 

En dag hände katastrofen. Rosenrabatten var förstörd och nedtrampad. Bollen låg intill husväggen. Morfar blev förstås arg och ledsen och gick direkt till grannarna och skällde. Mamman i huset frågade anklagande sina barn vad de hade gjort, men fast de sa att de inte hade gjort något, trodde ingen på dem, varken Cesars morfar eller barnens mamma.

Hur sagan slutar vill jag inte avslöja nu, men det blev ett väldigt bra slut...

Under tiden jag läste var vi detektiver. Några barn räckte upp handen och även jag tänkte högt och stannade upp vid några ord och uttryck, t.ex. det var droppen, läsa med inlevelse och katastrof. Vi sa orden med arg röst, glad röst, ledsen röst och låg röst. Vi pratade om ordens betydelse. Jag upprepade hela tiden vad barnen sa.

Ett barn reste sig upp spontant och utropade:

- Nu tror jag en fotboll kommer att åka in i morfars fönster!

Jag uppmuntrade och benämnde att barnet nu förutspådde som Spågumman.

När vi läst klart klickade vi fram Cowboyen i boksamtalsbilden och sammanfattade vad som hänt i början, i mitten och i slutet av sagan. 

I min boksamtalsbild har jag bilder på två smileys, en glad och en ledsen. De symboliserar att vi ska prata om vad som var bra och vad som var dåligt med texten.

I förskoleklassgruppen hade de kommit igång så fint att prata och med tanke på att uthålligheten kan vara lite kort bland de små liven försökte jag korta ner lite, men många var de som ville berätta här också. 


När vi klickat oss fram till Frågeapan tog jag återigen fram sagobilden och undrade hur man ställer en fråga om sagan. Många bra frågor kom direkt: Varför vattnar morfar rosorna med en vattenspruta? Varför har de ett staket? 

En på djupet-fråga ställde jag: Har du någon gång blivit orättvist anklagad, alltså fått skulden för något som du inte har gjort? Jag fick höra berättelser om då de blivit ledsna då någon vuxen sagt att de måste plocka upp saker, fast det inte var de som stökat till, syskonbråk om godis med mera...Det blev också en liten diskussion om att man ofta är två om något då det blivit ett bråk, att det oftast inte är bara den enes fel. 

Vid pusselbiten pratade vi lite kort om vilka mönster som uppstod i texten. Mönster var något som förskoleklasseleverna verkar vara bekanta med, för några visade genast att de hade förståelse för begreppet. Ett av barnen sa att först var morfar glad, sedan ledsen, sedan glad igen. Det fanns också många människor och saker som återkom i texten, t.ex. rosorna och bollen.

Läsfixaren Cowboyen dök upp i vår boksamtalsbild  igen och jag berättade att när jag arbetar med de stora barnen brukar jag skriva upp en del av de ord och meningar de sagt på tavlan. Vi brukar då avsluta med att läsa igenom orden högt tillsammans och sammanfatta en sista gång. Den här gången var tiden i förskoleklassen lagom för att avsluta och jag gav massor med beröm och vi applåderade varandra.



Fick chansen till en stunds reflektion tillsammans med en av förskolelärarna efteråt. Hon sa att dessa bilder verkligen var ett bra tips hon skulle fortsätta att använda sig av för att lättare fånga barnens uppmärksamhet vid högläsningsstunderna. Det är lätt att scanna av en framsida eller en bild av det man ska läsa för att alla barn ska ha möjlighet att se ordentligt. 

Den här högläsningsstunden var en slags modellektion av hur man kan arbeta med boksamtal, men det jag rekommenderar när man ska köra igång är att man arbetar med en läsfixare i taget i två-tre veckors tid och sedan går vidare till nästa läsfixare. Lässtunden i förskoleklass kan med fördel begränsas till max 30 minuter för att ingen ska tröttna och man kan sluta innan någon har tappat sugen på att koncentrera sig.

Tack alla supersöta förskoleklassbarn för den här gången. Ni är som små lyckostjärnor hela bunten, som sprider stjärnstoft och glädje med era underbara kommentarer. 

Läsfixarna, Natur & Kultur, www.nok.se/lasfixarna,
Illustratör: Åsa Gustafsson

söndag 13 oktober 2013

Läsa faktatext gemensamt

I min förstelärartjänst ingår att handleda pedagoger från förskoleklass till och med åk 6. Det kanske inte är helt lätt att bara dyka in och göra något i en klass, men den här övningen kring en faktatext vill jag berätta om, för den känns som att den skulle kunna fungera i de flesta klasser. Det är både ett handledningstips och ett lektionstips. Jag har gjort ungefär samma faktaövning i förskoleklass till och med åk 2 hittills, och hoppas på fler klassbesök framöver.

Under höstterminen har jag satt upp som mål att besöka alla klasser på skolan och få chansen att till en början träffa alla elever. Antingen smyger jag bara in och är med för att iaktta och förhoppningsvis blir det någon form av handledning kring till exempel lässtrategier. Det skulle vara lärorikt att få möta alla klasser i F-6 och se skillnaderna. En tydlig skillnad i till exempel uthållighet tror jag kommer att märkas ju högre upp i åldrarna man kommer.

Det tog ungefär en kvart innan fokuset började ta slut, i alla fall för hälften av gänget i förskoleklassen. I ettan orkade de lyssna i nästan en halvtimme, i tvåan ännu lite längre. Det är ganska lagom tänker jag. Att orka sitta på en matta och ha samtal kring något spännande kan vara fängslande men också lite jobbigt. Sedan behövs det ritas, skrivas eller aktiveras på annat sätt.

Inledningsvis började vi med att bekanta oss med en text om igelkottar. Jag läste rubrikerna högt. Vi gissade vad texten skulle innehålla med läsfixaren spågummans hjälp och jag samlade elevernas tankar på tavlan. Ungefär sju meningar med stor bokstav och punkt skrev vi tillsammans. Många elever kunde mycket om igelkottar och delade gärna med sig av sina kunskaper.

Det hade varit roligt om vi hade haft ork och tid att prata om igelkottar i flera timmar, men jag försökte leda in samtalet på faktakunskaper. Möten med igelkottar, som många av eleverna har erfarenhet av och gärna berättar om, sparade jag till slutet av lektionen. Sittstunden i ringen kunde annars bli för lång.

Efterföljande högläsning av faktatexten om igelkotten gick i långsamt tempo och det var nästan som ett trolleri: Alla barn lyssnade spänt och ögonen var vidöppna så att de inte skulle missa något av det jag läste. Det inledande samtalet hade fångat deras intresse och kanske kunde de få reda på något mer? Om någon kände igen en faktadel som skrivits på tavlan så sträcktes handen ivrigt upp i luften.

I slutet samtalade vi om vilka förutsägelser som slagit in och om vi fick veta något som vi inte visste förut. Varför valde författaren att ta med just de här delarna i sin text?

När samtals- och högläsningsstunden var över fick alla elever ett ritpapper och fick sätta sig vid sin bänk. De ritade och några skrev om sina egna erfarenheter av igelkottar eller om något annat som de hade lärt sig.

För min egen del var det extra mysigt att hinna gå runt och prata med var och en, att se eleverna i ögonen, att få lyssna och ge dem tid att berätta om alla sina fantastiska möten med igelkottar.

Idén till temat kring arbete med faktatexter har jag fått från materialet En läsande klass, som jag provar ut under det här året. Det kommer att ges ut en bok i april i ämnet. Boken kommer dessutom att vara gratis till alla skolor i Sverige. Min föreläsningskollega Marie Trapp är en av författarna till materialet.