Känner mig så lyckligt lottad! Fick äran att tillbringa en förmiddag hos förskoleklassen. Eftersom det är ganska många 6-åringar, ca 42 stycken, beslöt jag tillsammans med de tre förskolepedagogerna att vi skulle dela klassen i tre grupper. Vi beräknade att ungefär 40 minuter per grupp skulle bli lagom.
En speciell dag var det i fredags då vi skulle starta upp arbetet kring den nya högläsningsboken
Lyckostjärnan. Ca 14 barn och en pedagog åt gången samlades i en halvcirkel på små stolar runt smartboarden. Där hade jag tagit fram en boksamtalsbild av läsfixarna och några fler figurer i ett program som heter Thinglink. När man klickar på bilden så blir den större och det går att läsa mer fakta om läsfixaren och hur man använder den då man arbetar med texten.
Barnen var redan bekanta med Spågumman efter att jag varit inne och berättat om henne en gång förut då vi tog oss an en faktatext om igelkotten. Nu skulle vi agera spågummor igen och förutspå en saga. Vi läste titeln och tittade noggrant på framsidan av boken. Några kände igen barnen Asta, Bea och Cesar på framsidan ifrån deras storasyskons läxböcker. Ett av barnen trodde att det skulle handla om rymden, en annan om lycka. Det kom redan här många fina förslag.
Jag berättade att Lyckostjärnan-boken är indelad i tolv sagor och att jag skulle läsa den första som heter Grannarna. Jag tog upp bilden som hör till den första sagan på storbildsskärm och barnen tittade storögt på alla detaljer som dök upp. Var och en av barnen fick i tur och ordning säga något som de upptäckte i bilden. De såg en gubbe, barn som spelar fotboll, staket, hus, träd med mera. Jag upprepade vad alla barnen sa och berättade sedan att nu har de alla varit med och varit spågummor och förutspått vad sagan kommer att handla om. Jag berättade också att då jag börjat läsa sagan får de gärna räcka upp handen och säga till om de vill förutspå igen om vad som kommer att hända senare.
Vi tog åter en titt på boksamtalsbilden och jag klickade fram Detektiven. Jag berättade att jag snart skulle börja läsa, men om vi stöter på något ord som är nytt för oss får vi räcka upp handen direkt. Då får vi prova att läsa om ordet eller meningen, läsa lite framåt i texten eller ta hjälp av någon kompis eller vuxen som kanske vet vad ordet betyder. Vi kan också slå upp i ordlista eller googla på datorn för att få veta ordets betydelse.
Sagan Grannarna handlade om Cesars morfar. Han älskade att läsa sjörövarhistorier med inlevelse för Cesar och han älskade också sina rosor. Han tog mycket väl hand om blommorna i sin trädgård. Några nya grannar hade flyttat in och de hade barn som ofta sparkade fotboll. Ibland hamnade fotbollen på fel sida om staketet. Morfar gillade inte att det var så mycket liv på andra sidan och speciellt inte då fotbollen åkte in på hans tomt.
En dag hände katastrofen. Rosenrabatten var förstörd och nedtrampad. Bollen låg intill husväggen. Morfar blev förstås arg och ledsen och gick direkt till grannarna och skällde. Mamman i huset frågade anklagande sina barn vad de hade gjort, men fast de sa att de inte hade gjort något, trodde ingen på dem, varken Cesars morfar eller barnens mamma.
Hur sagan slutar vill jag inte avslöja nu, men det blev ett väldigt bra slut...
Under tiden jag läste var vi detektiver. Några barn räckte upp handen och även jag tänkte högt och stannade upp vid några ord och uttryck, t.ex. det var droppen, läsa med inlevelse och katastrof. Vi sa orden med arg röst, glad röst, ledsen röst och låg röst. Vi pratade om ordens betydelse. Jag upprepade hela tiden vad barnen sa.
Ett barn reste sig upp spontant och utropade:
- Nu tror jag en fotboll kommer att åka in i morfars fönster!
Jag uppmuntrade och benämnde att barnet nu förutspådde som Spågumman.
När vi läst klart klickade vi fram Cowboyen i boksamtalsbilden och sammanfattade vad som hänt i början, i mitten och i slutet av sagan.
I min boksamtalsbild har jag bilder på två smileys, en glad och en ledsen. De symboliserar att vi ska prata om vad som var bra och vad som var dåligt med texten.
I förskoleklassgruppen hade de kommit igång så fint att prata och med tanke på att uthålligheten kan vara lite kort bland de små liven försökte jag korta ner lite, men många var de som ville berätta här också.
När vi klickat oss fram till Frågeapan tog jag återigen fram sagobilden och undrade hur man ställer en fråga om sagan. Många bra frågor kom direkt: Varför vattnar morfar rosorna med en vattenspruta? Varför har de ett staket?
En på djupet-fråga ställde jag: Har du någon gång blivit orättvist anklagad, alltså fått skulden för något som du inte har gjort? Jag fick höra berättelser om då de blivit ledsna då någon vuxen sagt att de måste plocka upp saker, fast det inte var de som stökat till, syskonbråk om godis med mera...Det blev också en liten diskussion om att man ofta är två om något då det blivit ett bråk, att det oftast inte är bara den enes fel.
Vid pusselbiten pratade vi lite kort om vilka mönster som uppstod i texten. Mönster var något som förskoleklasseleverna verkar vara bekanta med, för några visade genast att de hade förståelse för begreppet. Ett av barnen sa att först var morfar glad, sedan ledsen, sedan glad igen. Det fanns också många människor och saker som återkom i texten, t.ex. rosorna och bollen.
Läsfixaren Cowboyen dök upp i vår boksamtalsbild igen och jag berättade att när jag arbetar med de stora barnen brukar jag skriva upp en del av de ord och meningar de sagt på tavlan. Vi brukar då avsluta med att läsa igenom orden högt tillsammans och sammanfatta en sista gång. Den här gången var tiden i förskoleklassen lagom för att avsluta och jag gav massor med beröm och vi applåderade varandra.
Fick chansen till en stunds reflektion tillsammans med en av förskolelärarna efteråt. Hon sa att dessa bilder verkligen var ett bra tips hon skulle fortsätta att använda sig av för att lättare fånga barnens uppmärksamhet vid högläsningsstunderna. Det är lätt att scanna av en framsida eller en bild av det man ska läsa för att alla barn ska ha möjlighet att se ordentligt.
Den här högläsningsstunden var en slags modellektion av hur man kan arbeta med boksamtal, men det jag rekommenderar när man ska köra igång är att man arbetar med en läsfixare i taget i två-tre veckors tid och sedan går vidare till nästa läsfixare. Lässtunden i förskoleklass kan med fördel begränsas till max 30 minuter för att ingen ska tröttna och man kan sluta innan någon har tappat sugen på att koncentrera sig.
Tack alla supersöta förskoleklassbarn för den här gången. Ni är som små lyckostjärnor hela bunten, som sprider stjärnstoft och glädje med era underbara kommentarer.
